Månadens forskarspaning: Vad händer med värden längs vägen?
Vad händer med de värden vi vill skapa i staden när visioner ska omsättas i planer, kalkyler och beslut? I september månads forskarspaning reflekterar Sara Brorström, professor i management och organisation vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, över det svårmätbaras plats i stadsutvecklingen – och paradoxen i att behöva göra värden mätbara för att kunna bevara dem.
Jag har på senare tid allt oftare befunnit mig i sammanhang där värden diskuteras, värden som då är andra värden än strikt ekonomiska. Värden som vi vill skapa eller bevara och som är viktiga när en stad byggs och planeras. I ett projekt jag nu arbetar i kallar vi dem för livsmiljövärden.
På sätt och vis känns det som all min tidigare forskning har lett fram till detta fokus. Jag började studera stadsutveckling genom min följeforskning av framtagandet av Göteborgs stads vision för Älvstaden, som påbörjades år 2011. Också då talades det om värden, men på ett abstrakt plan, vad är det för värden vi vill att staden ska ha? Vilken stad vill vi leva i om 20 år? Om 30 år? På en av de allra första PowerPoint-presentationerna som presenterades om arbeten med visionen år 2011, visades bilder på hur staden kunde komma att utvecklas. Färre bilar. Mer grönt. ”Where the living is easy”. Mindre segregation och mer stadsliv. En hållbar stad. Känns det igen? Tidigt i processen hölls också en workshop, som inleddes med en uppmaning till deltagarna att beskriva sin favoritstad. Svaren var föga förvånande; Köpenhamn, New York och Berlin. Inga raka linjer, lite skitigt i hörnen. Spännande och överraskande. Vänligt men med edge. Tillåtande och trygg. Men hur planeras en sådan stad? En stad som ständigt överraskar? Där själva grundidén är att staden ska verka oplanerad?
Visionen för Älvstaden antogs av kommunfullmäktige år 2012 och skulle in i den kommunala planeringsmaskinen. En person jag intervjuade då beskrev det som en bilfabrik som nu skulle tillverka en ny typ av modell som ingen tidigare hade sett eller för den delen byggt. Hur gör vi då? Det blir kalkyler, budgetar, möten och projekt, för hur skulle vi annars göra?
Men värdena då? Var tar de vägen? Det oplanerade och det som vi inte enkelt låter sig översättas i mätetal, det som inte ens riktigt går att sätta ord på? Det som pedagogiskt går att förstå men som är svåröversatta till det system vi skapat, lever i och upprätthåller. Vi försöker mäta men klagar på att allt ska mätas. Ekonomi kommer in. Vi har inte råd.
Så hur gör vi för att inte tappa de värden vi pratat om, som vi är överens om är viktiga i en stad? Det är detta hur som nu upptar min tid. Och sommaren skall vara en tid för reflektion och hinna tänka men min sommar bestod mest av sport: handboll, fotboll och mer fotboll. Men mitt i all sport var jag också på workshop i Milano där det var så varmt att jag för första gången i Italien, som vi besöker nästan varje år med familjen, upplevde värmen som ett riktigt problem. Det blev talande för hela workshopen. Vi hade planerat att se staden, uppleva parker och prata om styrningen av offentliga platser men värmen gjorde att det knappt gick att vara utomhus. Värmen gjorde att de parker vi trots allt såg hade behövts planeras om, träden som planerats klarade inte av klimatet. Det var för varmt. Om vi har svårt att sätta ord och mäta värden, är det kanske enklare att uppleva och beskriva dem när de saknas? Vi saknar skuggan när träden är borta. Men hur ska vi få in det i planeringen?
Hur blir ”grönt”, ”levande”, ”tillåtande” eller ”klimattåligt” till något som kan överleva mötet med kalkylen, detaljplanen och investeringsbeslutet? Och vad händer med värdet på vägen? Men här uppstår den paradox som jag under min tid som forskare ofta har hamnat i: för att skydda och synliggöra det svårmätbara måste vi göra det mätbart – men när vi gör det mätbart riskerar vi att förlora det vi vill bevara och samtidigt upprätthåller vi det system vi vill ifrån.
Vid workshopen i Milano presenterade jag ett skrivprojekt som pågått ett tag. Jag försöker förklara och förstå svårigheterna med att arbeta långsiktigt i en organisatorisk kontext som präglas av kortsiktighet, en långsiktighet som också påverkas av att det ofta är bråttom. Något som jag diskuterar här är vad som sker över tid och hur kortsiktigheten påverkar hur vi ser på de långsiktiga målen – och inte tvärtom. När jag påbörjade min forskning av Älvstaden frågade jag de jag intervjuade vad de menade med hållbarhet och en hållbar stad och jag fick lika många svar som personer jag pratade med. Det var inget problem så länge vi befann oss på en abstrakt nivå. Talande var ändå att många lyfte fram de sociala frågorna, att staden måste fokusera här, klimatet beskrevs att man hade koll på, visste vad man skulle göra [1]. Om vi spolar fram till de intervjuer jag gjorde innan projektet avslutades, 15 år senare, pratade intervjupersonerna nästan uteslutande om klimatet, att det var bråttom och att detta med att bygga så nära älven, hur tänkte man där? Intressant för min analys av lång och kort sikt är att hållbarhetsbegreppet är det samma men innebörden har förändrats.
”Any action is preferable to no action” ska organisationsforskaren Karl Weick ha sagt, det allra viktigaste är att vi inte står still utan att vi agerar. Med det menar han inte att vi ska göra vad som helst men att vi måste experimentera och prova oss fram. Det kommer inte finnas någon perfekt plan, ingen perfekt strategi och inga perfekta mål, men vi kommer att behöva agera ändå. Kanske gäller det också de värden vi vill skapa och bevara i staden. Vi kommer aldrig att kunna definiera dem fullständigt, mäta dem perfekt eller veta exakt hur de ska översättas från vision till detaljplan, kalkyl och förvaltning. Men det betyder inte att vi kan lämna dem därhän. Hållbarhet kan betyda social sammanhållning i ett skede och klimatanpassning i ett annat. Ett träd kan vara en post i en kalkyl, eller, en riktigt varm dag i Milano, skillnaden mellan en plats där det går att vara och en plats man måste lämna. Det är detta vi försöker fånga i vårt projekt om Livsmiljövärden [2], hur värden ska bli synliga i planering, utan att samtidigt förlora sin kraft, och här finns att göra!
[1] Jag får ibland mothugg här och jag menar inte att klimatfrågan inte fanns eller diskuterades alls. I de forum jag befann mig i var inställningen att experter hade koll på klimatfrågan, men de var någon annanstans. Uppfattningen var också att det fanns riktlinjer och regler för klimatet som hjälpte och kommentaren om att ”det har vi koll på” var nog framför allt i förhållande till sin egen roll och funktion, inte klimatfrågan i ett globalt perspektiv. Och kanske är det i efterhand också en del av problemet.
[2] Projektet heter på engelska Habitat Values, är finansierat av Formas och bedrivs tillsammans med forskare på Chalmers i samarbete med Göteborgs stad: Kulturförvaltningen, Miljöförvaltningen och AB Framtiden.
